***Det är lätt att peka finger men…

Ja vad ska man säga som en sådan som Whitney Houstons förre man Bobby Brown?Marcus Birro kommenterade i sin krönika idag att han ansåg att Brown var oskyldig till Whitneys drogmissbruk”Som om kärleken till en annan människa kunde få en att vilja fly från allt” är hans huvudargument.”Nja men det är väl just det som en dålig (usel)man kan få en att vilja-om man hamnat i ett destruktivt förhållande med en sådan man.Om du ger all din kärlek och han svarar med att slå dig och vara otrogen med andra kvinnor;Vad för slags kärleksfull man gör så mot sin älskade -är en sådan usling ens en man?Dottern bad modern upprepade gånger att hon skulle skilja sig ifrån fadern som hon var rädd för,och hon tyckte att han behandlade hennes mamma väldigt illa.Till slut så skiljde sig ju Whitney och det blev hon och dottern.

Och nu sniffar Brown morgonluft efter mera pengar som han försöker komma åt genom dottern;genom att ”ta hand om henne”.1992 när Whitney gifte sig med Brown så fick han,en ytterst medelmåttig rappare,uppmärksamhet genom sin fru som kom inseglande i hans liv med 700 miljoner på kontot för sitt färska skivkontrakt.Och hur tackade han henne för detta genom att förse Whitney (och dottern tydligen) med droger ,och ett äktenskap fyllt av misshandel av Whitney,långa drogveckor och ständiga otrohetsaffärer.

Vad såg Whitney i honom egentligen.Brown är ful,dryg och hyser en allmän hybris om sin talang som är låg för att inte säga närmast obefintlig.Och vad hände med Whitney under dessa 20 år ?Ja, hon verkar ha förstört sin röst ,vilket är oerhört tragiskt och hon ville säkert komma igen och hon hade många år kvar att förgylla med sina toner om hon fått energin och viljan att jobba med rösten igen.

Däremot håller jag med Marcus Birro om slasktrattstidningarnas publecering för något år  sedan de senaste bilderna på Whitney där hon syntes märkt av sitt drogmissbruk.Då hånades hon och hela hennes talang ifrågasattes och hon skrevs allmänt ned.Samma tidningar skriver nu spaltmetrar om hennes död,hur det hände,vilka som var där,och hade hon en drink vid bassängkanten dagen innan då hon hade njutit lapandes lite sol och hur ska hennes dotters liv klaras? osv…Som Johan Croneman kommenterade viss massmedias skriverier om Whitney i Dn för några dagar sedan.

Det fanns åtskilliga som såg vart det barkade men inte tog striden om drogerna(utanför hennes familj),och visst är det svårt att hjälpa en människa som inte verkar vilja bli hjälpt.Jag var chockad,blanda öl och fin fransk champagne, men mest chockad borde jag bli över att detta hände alls.Varför blandade Whitney alkoholen med sina tabletter-hon måste ju ha vetat att det var livsfarligt?

Men är det inte just alltid de som lider mest som slår ifrån sig allra mest andras hjälp som behöver allra mest hjälp,vare sig de heter Whitney eller Elvis,eller kompisen Lisa eller Lars?

En sak delar vi alla människor oavsett livsvillkor -ensamheten inom oss och önskan till närhet .Det som blir farligt är när längtan leder oss fel-för det vet man ju aldrig -förrän det är för sent.Och i detta fallet oåterkallerligt för sent- ty  det ledde till slutet.

Ofattbart och outsägligt sorgligt – Whitney som ägde en sådan talang, vilket också åter igen vittnar om att du vet aldrig en annan människas sorg oavsett hur den människans liv framstår för dig.Men nu har Whitney förhoppningsvis fått ro i änglakören och hennes själ sveps med i David Bowies magiska ”Wild is the wind”

Jag tar mig friheten att avsluta denna skrift med en inkopierad snutt av Cronemans syn på medias del i karusellen;Go with the angels Whitney

”Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Den enda bortre gräns som medierna aldrig någonsin tycks slå i är hyckleriets. För att citera konstnären Frederick (Max von Sydow) i filmen ”Hanna och hennes systrar”: ”If Jesus came back and saw what’s going on in his name, he’d never stop throwing up.”

Johan Croneman

Johan Croneman

kultur@dn.se

Annonser

Om drakpressen

Jag är författare, ännu så länge endast publicerat miniromaner och en och annan novell i tidningar under åren.Har även studerat sång hos operapedagog i flera år.Försöker få tid att revidera mina ca 2400 skrivna sidor.Det sistnämnda har jag försökt att få tid och energi till sedan jag flyttade till Gotland i augusti 2006.Dock har jag varken fått tid eller ro sedan jag flyttade hit utan istället utsatts för en veritabel hetsjakt av grabbar och gubbar anställda i offentlig tjänst vilkas konsekvenser har tagit upp mycket av min tid och energi.Detta och mycket annat kommer jag att skriva om i bloggen som jag bygger upp pö a på som andan faller på.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s